Vertriebsbüro in Frankreich

Vi har bott vid foten av Larzac i över 20 år.
Sedan 2010 har vi haft vårt kontor ”direktemang” där uppe.

”DER LARZAC” var på 70-talet en myt, förknippad med ett område som i sin avskildhet och vildhet bäst kan jämföras med Schwäbische Alb. Men eftersom det inte bor några schwaber på Larzac, utan fransmän som hotades av revolutionen, kan dess historia inte heller jämföras med ett schwabiskt upptåg; snarare blev dess historia 1999 en allvarlig verklighet i och med nedmonteringen av en McDonald’s-restaurang i Millau.

Larzac, med sina nästan 800 höjdmeter, är en av de många högslätterna i sydvästra Frankrike, cirka tre timmars bilresa från Barcelona. Här börjar det rullande spanska ”R”-uttalet. I maj blommar hisnande vackra orkidéer längs vägkanterna och på steniga betesmarker, och det är härifrån som den världsberömda Roquefort-osten kommer.
Dimmiga novemberdagar mitt i sommaren är ingen sällsynthet. Strålande blå himmel under en envis februari är det inte heller. Regnväggar som bildas på några sekunder kan jaga bort en högsommarhetta som har varat i flera dagar. Snabbare än man hinner tänka förvandlas en duggregn till snö och vips så halkar till och med fåren framför kontoret på det hala isen.

Folket här är av en särskild sort: tystlåtna, stolta och flitiga. De begåvade barnen gick förr till prästseminariet i Rodez, medan de andra följde familjetraditionen som alltid – antingen som herdar, lantarbetare, i Roqueforts källare eller, om det blev nödvändigt, som odågor på ”Grande Café” eller ”Chez Albain”.

Idag verkar allt vara lite annorlunda. Kanske hittar man ett jobb vid Millau-viadukten, inom turistbranschen eller ”ändå något” i Roquefort.
Bara en sak förblir densamma: alla är i slutändan glada när barnen och barnbarnen har hittat ett jobb i det avlägsna Paris och därmed har det hårda livet i det fattiga departementet Aveyron fått ett slut (åtminstone för den egna familjen). Som en sidokommentar är det intressant att veta att en stor del av de parisiska bistroerna ägs av ”utvandrare” från Aveyron. Det lokala köket har ett utmärkt rykte, eftersom det i stort sett orörda landskapet ger livsnödvändiga råvaror som numera har blivit en lyx: porcini-svamp, kastanjer, fårost, lammkött, skogsbär och vilt.

Högslätten har i århundraden blåst tom av vindarna. Det finns inga träd, bara låga buskar. Följaktligen finns det heller ingen bördig jord, bara steniga områden. Ingenting skyddar, ingenting är skyddat. Vinden visslar runt våra öron, driver tårarna i ögonen och allt levande in i ladugården och huset.

När den franska regeringen på 1970-talet letade efter platser för militära övningar kom man snabbt att tänka på Larzac. En övergiven region där markinnehavet ofta endast låg i händerna på barn och barnbarn som bodde långt borta i de stora städerna. De lokala bönderna kämpade för att överleva, bundna till de stora mejerierna inom Roquefort-industrin.
Så såg de dåvarande demonstranterna på saken.
30 år senare är deras vision om ett självständigt jordbruk på plats synlig och ”tillgänglig att köpa” i biolaffärerna. Men mer om det senare.

Som det nu en gång är i livet fanns det redan då några bönder som inte ville tolerera utvidgningen av den redan befintliga militärzonen. Den statliga planen innebar att hela Larzac skulle bli ett militärt spärrområde. Man skulle inte längre kunna köra igenom ”dödens träningsläger” (”champ d’entraînement pour la mort”), utan tvingas ”slingra sig runt” långt utanför.
Men detta var inte den största oron; mycket värre var insikten att ett naturområde skulle förvandlas till en krigszon.

Innan invånarna i byn La Cavalerie och den övriga befolkningen hann reagera hade Paris redan köpt upp stora markområden och blivit den främsta och största ägaren till en orörd livsmiljö. Men inte för att bevara den, utan för att omvandla den till en krigszon.

1971 inleddes den legendariska mobiliseringen, en kometsvans till 68-rörelsen. Hundratals människor samlades på Larzac, övernattade i tält, uppförde en demonstrationsby och ockuperade marken. Man stannade så länge man hade pengar eller semester, och vissa stannade tills motståndet hade befästs. I Tyskland deltog vi ivrigt i demonstrationer för ett ”fritt Larzac”. Kärngruppen, Larzac-pendlarna, höll oss uppdaterade vid regelbundna informationskvällar.
Jag själv befann mig mitt i händelserna, då i Heidelberg, även om jag (ärligt talat) inte riktigt visste var Larzac låg. I den tidens värld var södra Frankrike en äventyrsresa långt borta.
För medlöpare som mig hade ödet tydligen en mer omfattande plan i beredskap. Och så hamnade jag här, troligen den sista kvarlevan av Heidelberg-initiativet ”För ett fritt Larzac”.
I enlighet med Larzacs motto ”För ett fritt liv” har vi i åratal kämpat och slitit, investerat enormt mycket förtroende och arbetskraft i en självständig tillvaro, och lyckats ta frihetssprånget i detta säregna landskap med sin egensinniga historia.

Men vi är inte ensamma – historien fortsätter:
Först när utbyggnadsprojektet av militärlägret lades ner 1981 hade den franska staten köpt upp 6 300 hektar mark, fördelat på 12 kommuner. Under tiden – efter tio års kamp – hade många av demonstranterna och motståndarna på Larzac slagit sig ner, hittat ett arbete i Millau (som Michèle Vincent som chef för stadsbiblioteket), grundat ett ostkooperativ tillsammans med sina medkämpar (som André Parentie, vars fårost säljs som en specialitet i tyska ekologiska butiker) eller till och med gjort karriär inom europeisk politik (som José Bové).
Tillsammans med de bönder som deltagit i motståndet och gårdsockupanterna på de markområden som köpts upp av militären grundades ett förvaltningsbolag (SCTL). Det skedde efter en tuff förhandling med försvarsministeriet och med en tidsbegränsning på 30 år. Denna tidsfrist löpte ut 2013 och förlängdes tack vare de fortfarande aktiva ”Larzacianerna”: ”the show goes on” och Larzac förblir ett föredöme för återupplivande och bevarande av ett unikt landskap.
(Detta paradisiska ställe ligger för övrigt alldeles intill den högteknologiska Millau-bron, genomskärs av en motorväg och vimlar av turister.) Unga jordbrukare kan hyra en gård och driva den fram till pensioneringen. Därefter hittar man tillsammans med presidiet för de 85 associerade medlemmarna en lösning för tiden därefter. Även det försöker man ordna.

Den andra föreningen (GFA), som växte fram ur proteströrelsen, hade som mål att köpa upp mark för att ”snappa den framför näsan” på militären. Fortfarande köps mark in regelbundet (1 200 hektar hittills). På så sätt erbjuds fler jordbrukare möjligheten att etablera sig på Larzac utan egna finansiella investeringar, men också utan äganderätt, eftersom varje nyförvärv tillhör gemenskapen.

Många av gårdarna har numera ställt om till ekologisk odling. Vi besökte ostfabriken ”Bergers du Larzac”, som tillhör föreningen, 1993 tillsammans med Hermann Beer och Bruno Schilcher och lade därmed grunden för ett senare samarbete. Idag är ostfabriken vår direkta granne.

Livet på Larzac har hamnat något i glömska; de dåvarande militanta aktivisterna från Heidelberg har kanske gått i pension eller emigrerat.
Kvar finns en livsstil som har tagit sig in i 2000-talet. Utbyggnaden stoppades och resten av Larzac lämnades över till lokalbefolkningen och de stridande parterna. Militärlägret är i dag ett europeiskt militärt träningsläger. Ibland hörs fortfarande skott därifrån eller så skjuts lysraketer upp på natten. Lokalbefolkningen, det vill säga vi, kan till exempel gå på sportkurser i själva lägret.
Samlevnaden fungerar.
Militära motståndarnas projekt har berört mig djupt, för det lever, skapar livskvalitet och arbetstillfällen.
Utan att de tidigare tyska Larzac-aktivisterna vet om det köper de frukt och ost i bioläden – samma varor som de köpte under sin tid av timvisa protester – och stöder därmed på ett gammaldags sätt projektet från sin ungdom.
Att veta detta gör kanske några av oss nöjda och glada, och det är också meningen med detta brev från en ostförsäljare på Larzac.